Nyheter för AE Endurance Riding

Nyheter för AE Endurance Riding

San Rossore, Pisa, Italien

Nyheter 2012Posted by aeenduranceriding Fri, November 07, 2014 13:06:08

Freedom Endurance Team!

Då var det äntligen dags igen, en liten snabbvisit i Italien. Jag som trodde att jag gjorde min säsongsavslutning i Litauen och den var ju bra, det var liksom kul att göra comeback med seger och sedan avsluta en fin säsong med seger. Men vissa erbjudanden är svåra att tacka nej till så är det bara. Som sagt när jag just hade kommit hem från Litauen så plingade det i telefonen och ett samtal senare så var resan bokad. Det var deras stora unghästfinal och Marcello ville att jag skulle rida åt honom då det var en väldigt viktig tävling där nere med bra prispengar. Man skulle väl kunna säga att unghästfinalen i Italien skiljer sig en aning från den vi har i Sverige. Det är visserligen samma upplägg men, de är ett år före oss när man tänker åldersmässigt på hästarna. Jag minns inte 100% men jag tror det är samma sak i Frankrike, man börjar alltså när hästarna är 4 år.

Förbereder oss för start.

Till resan:

Är detta dagens skämt eller vad??? Tur att dom har humor på detta flygbolag iaf. ;)

Jag började lördagen rätt tidigt eftersom jag skulle vara på ett möte hela dagen på Arlanda, vilket ändå var passande då det gick en direktflight till Pisa på eftermiddagen. Men alltså vad är det med mig och struliga resor… Vad blir det nästa flygtur egentligen, kanske kommer jag fram i tid med allt bagage med. När jag satt och väntade vid gaten så var det först försenat 30 min. Så jag snackade med Marcello, han tog flightnumret och berättade att Etruria och de andra hästarna var förbesiktade och klara. Med en timmes försening så var vi äntligen på väg. Jag hade denna gång pressat ner allt i endast ett handbagage för att undvika krångel med borttappade väskor osv med en förhoppning om en smidig resa. Marcellos bror är pilot så han kunde följa flyget hela vägen och han såg att när vi precis flög in över Tyskland så vände vi. Jahapp, det var så att planet hade pajat så vi var tvungna att gå ner i Köpenhamn. De försökte laga det och just när vi skulle åka igen så gick det sönder direkt. SUCK! Med mina erfarenheter var jag rädd att de skulle säga att vi skulle få stanna i Köpenhamn till dagen efter. Då skulle det vara rätt kört för mig då starten var kl 7 söndag morgon och man kan väl säga att klockan sprang iväg, det närmade sig söndag med stormsteg. Till sist fick vi höra att vi skulle vänta på ett nytt plan och att vi kommer att åka vidare mot Pisa ikväll, puh! Marcello hämtade mig på flygplatsen runt kl 2 på natten och medan vi körde till boendet gick vi igenom tävlingen noggrant. Väl framme var det bara att krypa ner för att ganska snart gå upp igen, vilket var 05.30. Kul att träffa alla även om det denna gång blir lite av en snabbvisit.

Väntar på Marcello, kl är strax före 02......
Francesca och Tommaso förbereder Etruria.

Det känns i luften på hela tävlingsplatsen att detta är en väldigt viktig tävling. Som sagt unghästfinalen i Italien och den i Sverige går inte att jämföra på samma dag, allt är så mycket större där nere. I starten var det 57 hästar som gav sig iväg i galopp. Min häst var inte alls lättriden, hon var inte dum men hon hade ett dåligt självförtroende. Hon hade blivit sparkad på en tävling tidigare i år så hon ville inte alls gå nära andra hästar och det är en utmaning i lite större startfält. Men ganska snart så kunde jag gå upp i topp där Etruria trivdes och styra tempot lite, med mig hade jag Michela som också red i samma team. Detta drömläge varade inte så länge då VMguld- ryttaren Angela Origgi gick upp och drog tillsammans med två teammedlemmar. De höll ett ganska störande och ojämnt tempo, men jag försökte att göra mitt eget lopp hela vägen. Fulspelet började redan på första etappen, jag förstod inte riktigt vad de skulle krångla med mig för men det kan väl ha något att göra med att jag vann den stora tävlingen i somras. Irriterande men helt klart lärorikt och deras taktik funkade ändå inte så bra på mig för jag körde liksom mitt race. Dock fanns det en ”äldre dam” som höll på att driva mig till vansinne. Alltså hon red upp och störde min häst mer eller mindre hela dagen, hon red en 9 åring (och var då inte med i unghästfinalen) så det var svårt att rida ifrån henne.

Hur lyxigt är det att ha två veterinärer i teamet runt Etruria... :) Francesca är en otroligt duktig veterinär.

Start, jag och Michela på gång.

Etruria var helt ok i inpulsningen, 2 och 3 minuter i ett tempo över 20km/h måste ändå ses som bra. Inför sista sträckan gick jag ut som nr 2 av unghästarna och nr 3 totalt. Det var samma sträcka hela dagen vilket betyder 3x29km. Att rida 3 mil i ett högt tempo som sista sträcka är så mycket svårare än när sista sträckan är 18 – 20 km lång som de brukar vara. Vi hade pratat lite om hur det skulle bli med ett upplopp och slutsatsen var att möter jag Angela så är det helt kört, hennes häst är mycket snabbare i galoppen och har ett mycket större steg. Jag hade mindre än två minuter till godo på henne ut på sista så det var bara att öppna hårt men klokt. Den där tanten som red 9-åringen red i Angelas team så hon gjorde såklart det hon kunde för att bromsa mig. Jag såg till att passera henne redan på galoppbanan där det fanns plats och sedan gå i spets och dra upp tempot. Så fort hon fick chansen så försökte hon gå upp tajt bredvid för då backade min häst och tyckte det blev obehagligt. Det gällde liksom att hålla ett tempo där jag fick rida först och ändra hela tiden efter terrängen. Tror ni att jag var lite irriterad på henne eller….. Jag höll undan i 2 mil och sedan kom Angela men även Michela tack och lov. Det blev en hård fight den sista milen och de gjorde allt för att stänga oss så fort vi försökte att gå loss. Jag placerade mig sist i klungan på slutet för att det var så struligt och tjafsigt längst fram, det skulle bara slösa en massa energi att ligga med där. På slutet in mot de 750 meter långa upploppet på gräsbanan så var det ganska tekniskt med asfaltsbroar och annat. Jag rätade upp lite för att få en bra balans i hästen och bra linjer in i kurvorna. Hon med 9-åringen hade vi släppt iväg vid det här laget, för att hon hade ingenting med unghästfinalen att göra och det var den som var viktig. Hon var ca 100 meter före oss in på galoppbanan och det var tur för henne det för hon hade bara 1 sekund till godo i mål.

Den omtalade tanten till vänster, jag försökte hålla mig undan henne.
Jag hade nr. 19, det finns en rolig storry bakom detta nr som jag väldigt ärofyllt fick rida i på President Cup i Abu Dhabi, kan ju inte bli annat än seger med ett så "stort" nummer!

Som sagt jag var sist in på banan men jag hade bättre linje in och även om det skulle vara omöjligt så tänkte jag inte ge upp förrän mållinjen var korsad. Angela gick innerst vid railen och Michela red i mitten på banan så jag hade en stor lucka att ta mig in i. Ganska snart var vi ikapp och det handlade egentligen om mig och Angela. Jag låg snett bakom henne länge, alltså 750 meter är jättelångt men det var precis vad jag behövde. Jag var nog lite mer fokuserad på målet än att bara försöka rida fort och jag hade bra nytta av min tidigare erfarenhet från galoppbanan. När jag kom upp bredvid Angela red jag lite närmare henne för att min häst skulle få nytta av hennes hästs rörelseenergi framåt och på så sätt få lite hjälp. Alldeles på slutet så ger Etruria mig lite extra och vi tar greppet och vinner med en halv hästlängd!!! Alltså jag kan nog inte beskriva känslan från den här tävlingen och framförallt denna finish men jag är enormt glad för denna seger. Det är liksom på en helt annan nivå, jag spurtade just ifrån en VMguld-medaljör som egentligen satt på en snabbare häst. Coolt! Stämningen där var helt galen. Under själva racet hör jag ingenting men när jag korsar mållinjen kommer ljudet tillbaka. Alla skriker, jag ställer mig upp i sadeln och skriker av glädje, en för mig okänd man gråter glädjetårar, FANTASTISKT! Ett lopp som var så viktigt, mycket prestige mellan teamen, mycket prispengar, så otroligt roligt att få kunna leverera detta till Marcello och hela hans team.

När fighten är som hårdast, på väg upp och om! :) :) :)
(!!!)

Dagen fortsatte och alla teamets 7 hästar gick in med godkänt resultat, så skönt. En sådan otroligt rolig dag och jag fick även värme och solsken som jag hoppades på under denna resa. Jag stod och snackade lite med Marcello och tittade på hästar då han frågade vad jag tyckte om Etruria. Jag sa att jag tyckte att hon var ganska svår men att jag trodde på henne om kanske två år. Då sa han: ja, det var därför jag valde att sätta dig på henne, annars hade vi inte vunnit idag. Jag kan säga att det betyder ganska mycket mer för mig att få höra det än att vinna tävlingar! Det var en som sa innan jag åkte: Men har inte han ganska många ryttare där nere, varför vill han ha dit dig och rida liksom… Ja inte vet jag, jag kanske hade tur igen. J Eller så finns det en anledning, ingen aning faktiskt. Framtiden får kanske utvisa detta.

Dessa bilder talar väl för sig själva, helt vanliga uttryck hos en etta och en tvåa...
När det hela var över så var vi såklart vänner och gratulerade varandra, men som sagt vissa rider schystare än andra..

Dagen tog slut, hästarna klev på lastbilen och teamet åkte åt respektive håll. Ett typ dygn i Pisa då och jag såg faktiskt lutande tornet innan jag och Marco åkte mot Rom. Dagen efter var det dags att flyga hemåt igen och det gick betydligt bättre faktiskt.

Lite strandliv i Rom innan hemfärd.

Väl hemma fick jag betala priset för att köra allt all in…. Jag är fortfarande lite svag efter skadan och får mina baksmällor när jag tävlar eller aktiverar mig hårt, så först en vecka med feber och förkylning. När jag trodde att det skulle bli bra så spenderade jag helgen med magsjukan från hell och toppade detta med att även förkylningen blev sämre. Men nu börjar jag återvända till livet igen och är nog snart tillbaka. Jag försöker i alla fall hålla igång lite fast jag är sjuk. Igår blev jag bland annat intervjuad av Italiens största hästmagazine. Jag kommer att länka det på något vis så fort det blir publicerat.

Prisutdelning, lycklig tränare, lycklig häst och lycklig ryttare.

Nu väntar först lite lågsäsong men sedan en hård tid med träning i 20 minus, snöstorm, regn, blåst osv men jag ser fram emot det. Hoppas alla har det bra tills nästa gång! Träna hårt men klokt!

Tack och hej från mig och Etruria!