Nyheter för AE Endurance Riding

Nyheter för AE Endurance Riding

Litauen, säsongsavslutning?? Lidingöloppet och livet.

Nyheter 2012Posted by aeenduranceriding Thu, October 09, 2014 00:41:32

Temet denna gång bestod av pappa, mamma, Kerstin, Unni, King Peak, jag, Carro, Deres, Jeffe, Desiré och Nina.


Detta blir en väldigt lång text, men det går bra att bara titta på bilderna om man vill det. Håll till godo. ;)

Promenaderna blir alltid oändliga på dessa resor då hästarna inte går i hage.

Väntar på första veterinärkontrollen

Även Carro och Deres väntar..



Litauen, alltså vilken resa det blev, händelserik men mycket rolig. För det första var planen att vi skulle åka till Polen och tävla, men veckan innan tävlingen skulle gå av stapeln så får vi veta att den blivit inställd pga för mycket regn. Jahapp det var alla dessa förberedelser och denna formtoppning åt….. Först såg inte alternativen så bra ut men till slut bestämde vi oss för att resa till Litauen istället, då de hade tävling samma helg. Som sagt formen var anpassad efter att starta denna helg och då jag lägger mycket vikt i uppladdningen av hästarna så känns det viktigt att göra starten när det är planerat att den skall ske. Det blev en del ombokningar såklart av hotell och annat men det gick att lösa utan problem, skönt. När man precis hade planerat om allt och börjat slappna av så kom ju såklart nästa problem. Jag var i Falun för att fixa det sista, handla på Ica Slätta osv (alltså dagen innan avfärd) då jag får höra att man måste ha gjort ett speciellt blodprov på hästarna för att resa till Litauen. Dessa prov behövs nästan aldrig längre förutom om man reser till USA, Arabemiraten eller liknande och ska man ha dessa test så står det i propositionen för tävlingen, vilket det inte gjorde denna gång. Detta prov måste köras i minst två dygn innan man kan få något svar så det var snudd på omöjligt att kunna fixa det i tid. Suck, ska nu ett blodprov sätta stopp även för denna resa, det hade jag ingen lust med. Så jag började ringa runt lite och enda chansen var om jag körde direkt till Rättvik till min mycket hjälpsamma veterinär Björn, gjorde ett snabbt blodprov där och sedan snabbt körde ner det till SLU i Uppsala, där de skulle förbereda allt så att det kunde köra provet direkt. Jag skulle då kunna få svaret via mail tills vi kom fram. När jag är nästan framme med hästarna i Rättvik ringer tävlingsledaren från Litauen och berättar att vi inte behöver göra något blodprov, det hade bara blivit ett missförstånd. Åh tack för att du just sparade mig 6 timmars bilkörning tur och retur till Uppsala, var mitt svar. Då var det bara att vända hem med hästarna igen och återgå till de vanliga, dagen före avresa förberedelserna.

Först Kingen....

Å sen Deres också, dom som var nytvättade och så snygga innan avresa....

Dagen efter var allt i sin ordning och vi började resan med första stopp i Södertälje där hästarna skulle få vila hela dagen inför natten på färjan. Vi åkte med två hästar, jag själv skulle rida King Peak på 160km och försöka klara av kvalet inför nästa års EM. Jag hade också med mig Deres som skulle debutera på sin första internationella 120km och på ryggen hade han en rutinerad ryttare från Värmland Caroline Pont. Väl framme hos Jacob och Jeanette var det lugnt och skönt där hästarna vilade bra. Lite närmare avresa anlände också Carro och hennes team. Tack Jacob och Jeanette för middag och allt som ni hade fixat med, en mycket skön uppladdning! Vi skämtade lite under middagen om allt strul inför denna avresa och att det var skönt att äntligen vara på väg. Problem är ju trots allt till för att lösas!

Nina, vår duktiga reseledare! :)

Vi rullade igen på väg mot Nynäshamn, båten gick 22.00 och incheckning var senast 20.00. Vi var där i god tid innan och när vi går in till incheckningen möts vi av några andra svenskar som också ska med. De säger då att vi inte får åka med.(?!?) SUCK! Orkar inte berätta hela denna story men Stena Line ville att vi skulle betala 10 000 extra utöver det vi redan betalat i bokningen. Det var samma problem för alla från Norge som också reste samma väg. Efter tjafsande och krånglande så rullar vi till slut på färjan kl. 21.50 puh. Utan Carros duktigt förhandlande mamma vet jag inte om vi hade kommit över faktiskt. Hon hade skött alla bokningar i vårt team och hade koll på det mesta. Som tur är brukar jag inte stressas allt för mycket av yttre störningsmoment som detta inför tävlingen. Jag kände väl mest att det skulle lösa sig på något sätt och som sagt Carros mamma var väldigt duktig på att förhandla.

Kerstin har skaffat sig en Iphone... :)

Killarna som styrde upp lastningen hade visserligen temperament, men dom var riktigt duktiga för det var rätt fullt på båten.




Besättningen på fartyget bestod mestadels av italienare så det var några förmodligen stressade och mycket hetlevrade grabbar som tog emot oss när vi rullade på. De visade in oss i en tunnel mellan lastbilar vilket betyder dålig luft och där tog mitt tålamod just slut på detta strul. När det gäller hästarnas hälsa tänker jag definitivt inte kompromissa, de ska liksom prestera några dagar senare. Jag rök ihop med den italienare som skrek allra mest och jag försökte väl svara på engelska och svenska, gick typ bra. När jag bad om att få prata med hans chef så var hästarna flyttade till en plats nära de öppna fönstren på några minuter. När de sedan förstod vad vi ville och varför så var de nog de mest hjälpsamma på hela bolaget.

Efter allt strul så kunde jag inte låta bli att tänka på Titanic, när jag på natten gick ner genom alla korridorer för att kolla hästarna.


Allt detta strul trots att Nina (Carros mamma) flera gånger ringt och dubbelkollat att allt är i ordning med bokningen och placeringen av hästarna. På vägen hem hade de förberett de bästa platserna för hästarna och var väldigt snälla och hjälpsamma. Resan blev till slut bra då vi fått tillbaka extra utlägg och även 4000 extra pga att Stena Line hade strulat till det.

Och så kom polisen..... Hästarna fick INTE bajsa på gatan, det var viktigt. Vi var väl lite ivriga att lasta ur efter en lång resa, men vi fick köra några kilometer till innan det var ok.

Framme i Litauen ÄNTLIGEN… Hästarna hade klarat resan jättefint och druckit bra, vilket är väldigt viktigt när man reser långt. Då var det bara att börja ladda inför start efter att första veterinärkontrollen dagen innan gått bra för både Kingen och Deres.

Schysst med hockey mitt i köpcentret när man sitter på restaurangen.



Full aktivitet, hotellet bjöd oss inte på något kök och pastasallad måste man ha på tävlingen så det var bara att fixa på bästa sätt. :)

Invägning, inte min favorit men det gick bra den här gången med.


Ett av alla bröllop under dagen. Det var en kyrka precis bredvid parken som vi tävlade i.


Till loppet: Planen för mig och Kingen var att rida på minst 16,5 km/h som är kvaltiden inför VM som det ser ut nu. Inför EM nästa år är det 16 km/h men jag ville vara safe så då tänkte jag rida på minst 16,5. Första sträckan låg vi i täten tillsammans med två ryttare från Norge och allt rullade på riktigt bra. På andra etappen så hade de andras hästar en mycket snabbare galopp än vad jag planerat att rida i. Jag ville hålla ett högt men jämt tempo och där synkade vi inte längre med de andra, så jag valde att släppa dessa och istället rida själv. Det är ingen man egentligen vill göra så tidigt i ett så pass långt lopp som 160km utan man försöker hitta någon som drar jämt i samma tempo. Det är ju väldigt svårt att dra själv, speciellt när tempot också ska vara högt. Kingen blev stressad och mycket förbannad över att han inte fick gå med och in i andra veterinärkontrollen var han fortfarande lite stressad så inpulsningen blev kanske 1-2 minuter extra. Det är en svår avvägning vilket som är bäst då man heller inte vill ha en spänd häst men det kändes ändå som det bästa just då.




Ut på tredje etappen gick han mycket bättre och vi kunde rulla på i vårt eget tempo. Framme vid första servicestoppet var jag ikapp täten igen, men nu red de lite långsammare så då passade det bättre att rida ihop igen. Alla veterinärkontroller går riktigt fint och Kingen är superfräsch hela dagen. Ut på fjärde etappen gick vi fortsatt tillsammans i täten. Men just denna etapp var lite sämre markerad och på slutet av denna sträcka red vi fel 5(!) kilometer, inte bra för tidsresultatet. Men när vi kommer tillbaka på rätt väg är det fortsatt jag och två norskor i täten. Ut på femte och näst sista etappen går jag faktiskt ensam lite före. Jag rider bara ett fortsatt högt men jämt tempo och håller undan de andra in i sista veterinärkontrollen. Den blir snabbt passerad och vi går ut på sista etappen med ca 10 minuters försprång. Lite skönare försprång än ritten i Italien i somras då jag bara hade 30sek ner till tvåan, ut på sista. Vi höll undan och gick i mål som segrare och tiden stannade på 16,97 km/h. EM kvalet är alltså fixat till nästa år och dessutom så vann vi tävlingen och vann även dagen efter veterinärens pris Best Condition. HÄRLIG KÄNSLA!

Äntligen i mål, skönt!

Kul att höra att Carro och Deres blivit godkända, fast det räknade jag med men man vet ju aldrig.


Nu är bara frågan är jag 100% nöjd? Nja… Jag hade förväntat mig en annan känsla. Även om vi vann allt vi kunde vinna och på papperet uppnådde alla mål så är ändå känslan det viktigaste av allt, på sätt och vis. Det var inte det tryck i steget och hela hästen som jag förväntat mig. Men ändå så var protokollet från veterinären prickfritt, formen var bra. Man brukar ju säga att det är väldigt stor skillnad på 60 och 64 i pulsgräns, det ger en helt annan inpulsningstid i höga tempon. Inför sista sträcka hade Kingen 44 slag/minut och sedan efter 40 meters trav 43 slag/minut. Det bevisar att konditionen är grymt bra! Om han har en bra dag och känns fin har han tidigare kommit ner i 48 slag/minut innan sista sträckan, utan kylning då såklart och då har jag varit nöjd. Konditionsträningen har alltså resulterat i sänkt puls vilket är mycket bra. I mål pulsade han dessutom in på 48 relativt snabbt vilket också är bra. Jag analyserar alltid loppen i efterhand och försöker förbättra saker till nästa tillfälle. Varför var känslan som den var när allt på papperet var så bra? Jag har såklart diskuterat detta med några som jag har stort förtroende för b.la. Marcello. Kingen har ju inte tävlat ordentligt på två år och det sista hårda racet slutade inte så bra i Slovakien för två år sedan. Han är en häst som älskar att stå i centrum och få mycket uppmärksamhet och under tiden jag var skadad så har han bara fått träna. Även denna säsong när jag tävlat igen så har han fått vara den som fått stanna i hagen medan någon annan får springa på det fullpackade släpet. Jag har noga valt ut hans tävlingar och min filosofi är att träna mycket och tävla lite så att man kan prestera på topp när det är dags för tävling. Det var alltså den mentala biten hos Kingen som inte vad 100% på tävlingen i Litauen. Nu har jag en plan hur jag ska förbättra den känslan inför nästa säsong. Det kommer att bli mycket arbete för att bygga självförtroende hos honom och det skall bli spännande att se utvecklingen från nu. För jag utgår ifrån att jag skall lyckas med att få till detta inför nästa säsong.



"-I am very impressed of your preparation of the horse for this race" Jag blir såklart väldigt stolt över att få höra det av en så erfaren veterinär som åker runt på alla stora tävlingar och ser massor av bra hästar. Det hör inte till vanligheterna att de slösar med sånt beröm direkt. :)





Pigga och glada, redo för start!



Till Team Deres: Det kändes riktigt tryggt att lämna över dagens ansvar till Carro och hennes team. Carro har ridit ganska mycket i Dubai på andra tränares hästar, så hon är van vid att rida olika hästar och att följa ett planerat upplägg vilket såklart är viktigt men inte helt enkelt. Hon hade ridit Deres vid en mindre tävling tidigare i år och de fungerade även då som ett bra team. Hon hade också med sig riktigt duktiga medhjälpare så jag kunde känna mig trygg och fokusera på mitt eget lopp.

Ett härligt team!



Planen var att hon skulle rida på ca 14 km/h och inte över 15 km/h på någon etapp, planen hölls väldigt bra då det slutliga resultatet slutade på 13,87 km/h och slutade även på en 6e plats. Riktigt bra ridet på en såklart fin häst! J Deres gick sin första 120km och har alltså tidigare bara gått 80km då det är tre etapper. På 120km kan arrangören välja om de lägger upp det på 4 eller 5 etapper och här valde de att lägga tävlingen på 5 etapper. Det är såklart ett extra steg att ta från 3 – 5 men de gjorde ändå ett riktigt fint lopp med en kort svacka på sträcka 4. Jag är en mycket nöjd hästägare och vi kan nu se säsongen som avslutad med flaggan i topp.

Focus, snart veterinärkontroll.

Efter prisutdelningen. Som sagt Carro lotsade runt Deres till en 6e plats i 120km och jag tillsammans med Kingen vann 160km och fick dessutom Best Condition + fixade kvalet till EM nästa år!!! :) :)


Var detta alltså säsongsavslutningen? Det var min plan och mina hästar har tävlat färdigt och gått in i höstens träningsblock. Men man vet ju aldrig vad som sker utanför sina egna planer… När jag kommit hem fick jag ganska direkt ett samtal där jag då kunde konstatera att min tävlingssäsong inte var slut. Jag klagar absolut inte på en liten extra weekend och en stor tävling till! Bara att packa väskan!

Lidingöloppet

Här var vi laddade, bara några minuter kvar till start...

Ja just, det var de också ja nu på höstkanten… Som jag tidigare berättat så ska jag och två tjejer till göra halvklassikern och vi skulle börja med Lidingöloppet 15km. Mina förberedelser till detta kan man väl kalla under all kritik. Jag hade inte kunnat träna så mycket och speciellt inte löpning pga min huvudvärk efter skadan. I ärlighetens namn så hade jag bara sprungit 6 gånger då första gången var typ 3 km och det kändes dåligt. Sista passet blev ca 2,5 vecka innan då vi testade att springa 15km. Jag får såklart rejäla ”baksmällor” efter liknande aktivitet så därför ville jag inte träna när jag fortfarande hade ridsäsong. Men jag var ändå nöjd men att jag faktiskt klarade att springa hela distansen så jag kände att jag river väl av det där springloppet, jag kommer väl runt iaf. Uppladdningen blev om möjligt ännu värre då jag på måndagen kom hem efter Litauen och var ganska sliten. Sedan fick jag feber på det, så typiskt men på fredagen var jag feberfri och jag ville inte missa klassikergrejen så jag tänkte, om inte annat får jag väl gå runt.

Jag hittade mitt namn. :)

Väl på startlinjen hade jag nog glömt min plan och kom in i min ”inte känna efter” känsla, om jag verkligen vill så kan jag pressa mig själv ganska hårt och efter detta år så har jag även blivit väldigt smärttålig. Efter 1,5 år med huvudvärk och ibland olidlig sådan, så har jag insett att det går att göra saker som man vill även om det känns omöjligt. Jag kom i mål på tiden 1.32 och med mina förutsättningar så måste jag erkänna att jag är mer än nöjd med denna tid! J Jag fick såklart blodad tand och började grubbla över hur mycket man skulle behöva träna för att förbättra tiden osv. Diskuterade lite med en kompis som är löpare och hans slutsats var att om jag vill springa 30km på samma hastighet så behöver jag definitivt springa mer än 12 gånger innan det. Det är väl bara att sätta igång då…

Linda, Anna och jag är ganska nöjda med att vara i mål. Det var det de...


Livets snabba vändningar

Man kan inte säga annat än att livet tar väldigt snabba vändningar och ibland hänger man inte riktigt med. I fredags var jag på Marie- Louise Anderssons begravning, helt sjukt det känns fortfarande som att det inte är sant, att det bara är något påhitt. Beskedet var en chock då det var otroligt många år för tidigt och kändes inte på riktigt. Den enda gången det verkligen kändes på riktigt var när vi var på plats vid begravningen. Att svänga in på parkeringen var som att verkligheten fullständigt knockade ner mig och att träffa alla människor, fy fan vad hemskt men ändå otroligt vackert. Marie- Louise är den person som för 20 år sedan introducerat mig och min familj i sporten distansritt. Vi åkte då till skogarna runt Insjön och red tillsammans med Marie- Louise och ett härligt gäng. Alla hade arabhästar utom jag som red på mitt lilla Gotlandsruss, jag var ju ganska liten då. Men vi hängde på i alla tempon, även snabb galopp. Det var väl då jag lade grunden för mina ridkunskaper då denna ponny var minst sagt hetsig och fartglad. Någon gång red jag rakt ut i skogen för att ponnyn sprang dit och jag inte fick stopp, men vi hade alltid roligt där och jag såg upp till Marie- Louise väldigt mycket. Hon har alltid varit en cool och väldigt driven kvinna i allt hon tagit sig för och kommit väldigt långt på det. Några år senare träffade hon sin fina man Christer och han var bl.a. galopptränare, då födde hon även det intresset i mig eftersom jag alltid gillat hög fart. Så vi började då att åka ner till Täby Galopp för att tävla i ponnygalopp och det gjorde jag tills 18 års ålder. Jag tror inte att hon har lämnat så många oberörda i sin omgivning utan hon var en kvinna som hade liksom extra allt. Mina tankar går såklart främst till Christer och barnen. Det som är bra med livet är väl ändå att vi inte vet vad som sker i morgon, för antingen skulle vi vara överlyckliga eller helt förkrossade. Jag läste om en tjej som hade fått hjärncancer och några av hennes sista ord var:

”Make sure you´re not missing out.
Seize the day.
What do you care about?
What matters?
Pursue that.
Forget the rest.”

Dessa ord får avsluta detta otroligt långa inlägg. Vila i frid Marie- Louise!