Nyheter för AE Endurance Riding

Nyheter för AE Endurance Riding

Det som inte dödar, det härdar!

Nyheter 2012Posted by aeenduranceriding Sun, November 17, 2013 15:35:42

Ja, just så skulle man nog kunna se på livet.


Fotografering till Häst & Ryttare i våras, då fanns det lite andra planer... (De snygga lätta brillorna är från Bliz)

Det var nu väldigt längesen jag uppdaterade här. Man skulle kunna tro att det inte händer så mycket, men trots min sjukskrivning och fokus på rehab så är det full rulle i stallet. Det var nu några månader sedan olyckan inträffade på en tävling i april. Jag hade högt uppsatta mål denna säsong men tävling efter tävling har ställts in för min del. Först och främst var fokus på SM redan den 11 maj, vilket var en omöjlighet. Jag ljög lite för min läkare då och sa bara att jag ville rida en viktig tävling. Att det var SM på 160km som skulle avverkas sa jag ingenting om. Jag tänkte att det var ”smartast” att göra så. Jag blev till slut överbevisad om att det inte var att tänka på när jag inte ens klarade att jobba en timme.

Sedan har det liksom bara fortsatt på det samma sätt, jag har haft tävlingar planerade men varit tvungen att ställa in. Det stora målet med detta år var ju EM, men en bit innan den tävlingen blev jag tyvärr tvungen att tillsammans med min läkare besluta att ställa in hela säsongen.

Det har varit väldigt svårt att ställa om ett helt liv från typ 120- till 10 tempo. Kroppen och huvudet har behövt extremt mycket vila och behöver fortfarande en hel del för att jag ska fungera. Däremellan har det varit något att bita i rent psykiskt, att göra en så stor omställning. Att inte kunna rida, jobba, umgås med vänner eller göra saker normalt över huvud taget. Men när det känts lite tyngre har jag tänkt som en av mina förebilder. – Inte tal om att ge upp! :)

Hämtar inspiration i Lima

Nu är jag verkligen på väg tillbaka känns det som. Jag gör en hel del övertramp och får lite bakslag då och då, men i det stora hela är det en enorm skillnad nu mot för kanske någon månad sedan. De första två månaderna efter olyckan var jag mest sängliggandes. I dagsläget jobbar jag 75% av min arbetstid och har börjat att rida något pass i veckan, fast då bara skritt och lite trav. Det som händer när jag går över gränserna är att jag får väldigt jobbig huvudvärk, jag blir yr och mycket trött. Det är en trötthet som jag inte kan styra över utan det enda jag kan göra är att sova. Har ibland problem med närminnet vilket jag haft i större utsträckning tidigare, men det går bättre och bättre. Tidigare såg jag på huvudvärk som nja, det är väl bara att bita ihop. Men jag har aldrig haft riktig huvudvärk tidigare uppenbarligen. Jag förstår nu vad migrän är för något och det är verkligen inte att leka med. Summan av det hela är att det är en viss skillnad mot hur helt vanlig dag i mitt tidigare liv var: Jobb från kl 06, två pass ridning och sedan träning av mig själv eller umgås med vänner, ja efter det är dagen definitivt slut.

Min läkare har lovat mig att jag ska komma tillbaka fullt ut men kan dock inte ge mig något tidsperspektiv på det hela. Läkarna pratar mycket om hockeyspelare som får mycket hjärnskakningar och där kan det ta mycket lång tid att komma tillbaka. Det handlar mycket om tålamod men när jag väl är tillbaka kommer jag att vara starkare än innan olyckan på många sätt, det är jag övertygad om. Så ska jag se det positiva i det här så har jag lärt mig många nya saker och det kommer jag att dra nytta av det för att bli en ännu bättre tävlingsryttare i framtiden.

Hälsade på hos Bilmetro och spanade in nästa säsongs servicebil.... Okej det var ett skämt ;)

Jag vill verkligen säga STORT TACK till alla som funnits med och stöttat på vägen! Även om jag inte är framme vid målet att vara tillbaka fullt ut så närmar det sig åtminstone. Det är väldigt viktigt vad man har för folk runt omkring sig när man går igenom något som är svårt. Jag är mycket tacksam över min kiropraktor Peter Lassbo som såklart är väldigt erfaren genom sin tidigare idrottskarriär men som också kommer med mycket peppande ord på vägen. Jag har också haft bra sjukgymnaster som peppat och bromsat min träning. Jag har alltid haft lätt att vilja lite för mycket… Alla andra som stöttat runt omkring på olika sätt, ni är guld värda. Att få höra från parkeringen när man rider förbi affären:

-Fan vad kul att se dig på hästryggen igen! Det är sånt som ger en liten extra knuff framåt.

Premiärturen någon gång i somras, gissa vilken häst jag valde...

Vad som inte går att glömma är mina underbara medryttare. Jag vore inte mycket utan er!! Hästarna har följt träningsschemat helt och hållet tack vare att de alla hjälpts åt och kämpat. Jag har på de tuffare passen ibland jagat dem med bilen för att ha bättre koll på hästarnas status. Vad gör man inte för att få vara med. ;) Under året har min superduktiga stalltjej Hanna tävlat en hel del i stället för mig. Den enes död är den andres bröd… Nejdå, men hon har hunnit med en hel del. Jag kommer att skriva om alla tävlingarna i nästa inlägg.

Hanna med två olika hästar vid två olika segrar!

Igår var det elitträff i Arlanda och dit kom två av världens bästa distansryttare Sabrina Arnold och Jean Philippe Frances och föreläste. Det var riktigt kul och inspirerande, speciellt nu när jag missat en hel säsong. Man saknar liksom de där livet, att åka land och rike med sina hästar. Hoppas att deras tankesätt kan påverka att Svensk distansritt tar ett steg framåt!

Här är mina kommande stjärnor <3

Jag ska försöka komma igång och uppdatera lite bättre här nu, kommande inlägg kommer att handla om ”Årets tävlingar som Hanna har ridit” och ”Bakom kulisserna hos AE Endurance”

Sommarens träningshäst Lillyanne

Tack och hej!